Igår hade vi sista vårkobserten, med spex, italienlåtar, tårar, lycka, sorg. Jag älskar er. Kommer sakna allt. När Johan skriker på oss, vi får börja om där ute, när alla ackord stämmer så bra att man ryser, alla jobbiga rep, alla toner, all musikteori, alla skratt, skämt, minnen, när folk pratar och jag inte kan koncentrera mig, känslan man får när man står på scen. Jag vet inte vad jag ska göra. Grät så sjukt mycket igår, det var så fint när alla skrattade åt spexet (vi lyckades!), dansade som galningar, höll upp musikklassareskylten, och droppen som fick bägaren att rinna över var när Johan (och filip och daniel och elisabeth) ställde sig med oss och sjöng med på sista versen i Sommarpsalm. Vi är en familj, det är så sjukt sant. Jag börjar nästan gråta bara jag tänkt på det. Aldrig mer. Fyfaan! 6 år. Kan med säkerhet säga att jag kommer minnas de här åren för alltid. Underbara, begåvade, strålande, kärleksfulla, gulliga, älskade 9M. Som nattis sa: YOU ARE THE JOY AND THE STRENGE OF MY LIFE.


Älskar er